Diagnosens makt
Här kommer lite reflektioner inför ett litteraturseminarium vi har på onsdag, utifrån boken Diagnosens makt av Gunilla Hallerstedt (red.).
Kan det vara så att inskrivning i särskolan ökar på grund av att samhället vill kategorisera och hålla ordning? Är det egentligen så att skolans brister leder till koncentrations- och inlärningssvårigheter, och att man istället för att erkänna detta lägger skulden på individen för att få ökade resurser?
Kan det också vara så att diagnoser är ett snabbt och effektivt sätt att spara pengar för samhället? Om ett barn har inlärnings- och koncentrationssvårigheter, hur ofta frågar man barnet vad det kan bero på? Diskuteras det någonsin om problemen kan bero på situationen i klassrummen, pedagokiken, elevens familjesituation eller läraren? Istället för att lyssna på vad barnet tycker och tänker om svårigheterna så är det mycket enklare att försöka sätta en diagnos, då lägger man problemet på individen istället och skolan/samhäller behöver inte fundera på om det är något som brister i undervisningen och deras resurser.
En aspekt som tas upp i boken är att man kan komma att låta diagnosen bli ens identitet, och vad finns det egentligen för risker med detta? Är det verkligen bättre att låta diagnosen vara ens identitet, istället för att skapa sig en egen?
Det här var lite snabba reflektioner kring första kapitlet som är en introduktion till boken, nu ska jag ta tag i att läsa igenom hela och sen sätta mig och reflektera kring femte kapitlet som heter Den nya psykiatrin: Exemplet ADHD. Det kommer bli ett tydligare inlägg med reflektioner utifrån givna frågor till litteraturseminariet.
Jag vet inte om någon läser bloggen än, eller om någon kommer göra det heller, men det är inte det som är det viktiga. Det är helt enkelt bara meningen att den ska vara som en hjälp för mig i min utbildning, ett sätt att få tankar och funderingar nerskrivet och för att jag ska kunna gå tillbaka och kunna ha hjälp av detta i kommande tentor. Kommentarer och egna reflektioner mottas gärna!
