Being Erica

NU tar jag min kurslitteratur och lägger mig i sängen och läser om suicid och suicidprevention! Jag borde verkligen försöka få tillbaka självdisciplinen lite mer igen och verkligen anstränga mig, känner att jag har vart lite slapp med det det senaste. Men men, nu börjar det ju bli mer intressant igen så det kommer förhoppningsvis tillbaka. Nej, JAG kommer förhoppningsvis tillbaka till mitt gamla målmedvetna jag!

Jag tänker, alltså finns jag.

 

Ett mycket bra latinskt uttryck. Ifall man skulle börja tvivla alltså.

 

Men dom gångerna man inte vill tänka då? När man bara vill stänga av, glömma och förtränga? Det finns ju faktiskt dom tillfällena också, finns det bra uttryck för det med?

 

Nog med kvällsfilosofier som egentligen inte passar in i kategorin socialpsykiatri, nu går jag och lägger mig.

Nu kryper jag ner i sängen med boken Diagnosens makt och pluggar in lite om hur en diagnos skapas utifrån ett historiskt perspektiv, föreläsning om det imorgon!

Ny kurs drar igång idag, wish me luck! Det här kommer bli roliga grejer, mycket mer diagnosinriktat!

 

Vi hörs senare!

Wiho, då var ytterligare en tenta godkänd! Med mycket bra bedömningskommentarer dessutom! Fy fan vad skönt det känns, nu kan man lägga ytterligare en kurs bakom sig!

 

Och det är så underbart att det äntligen känns som jag har hamnat rätt i utbildningen!

Dåligt bloggat idag med, men jag känner att jag behöver försöka fokusera på att skriva tenta istället för att blogga eller reflektera över dokumentären Berny Blue. Framförallt behövet jag hitta motivationen, den är inte på topp just nu, men det kommer nog snart!

Iväg till skolan för kommunikationsövningar och reflektioner kring etiska dilemman i samtalet. Får väl se om det kan vara nåt intressant, i så fall dyker det upp här på bloggen när jag kommer hem!

Såg nyss ett väldigt intressant avsnitt av ovanstående serie, passade bra in på mycket som utbildningen handlar om och man fick en del reflektioner.

 

En schizofren man kidnappar och våldtar en ung flicka. Han var vid våldtäkten inte medveten om att det var han som gjorde det, utan det var en av hans andra personligheter. Personligheterna har uppkommit efter att han som 17-åring såg sin yngre syster våldtas av en grupp killar.

 

Många intressanta vinklar lyfts fram i avsnittet. Han kan dels åtalas i en stat med dödsstraff, dels i en där dom inte har dödsstraff. Man vill få honom dömd till rättspsykiatrisk vård, något som inte hade skett i staten med dödsstraff. Då han får rätt mediciner blir han klarare och minns vad han har gjort, och han själv vill hellre dömas i staten med dödsstraff, hellre dör han än att leva med vetskapen om vad han gjort. Bör man ha rätt att välja att bli dömd där man garanterat kommer möta döden? Om en sådan önskan blir beviljad, kan det då liknas med dödshjälp?

 

Jag hade väldigt mycket fler funderingar medan jag tittade, men det var så många intryck och funderingar att ta in så här på kvällen så inlägget blev inte så intressant som jag hade hoppats på. Avsnittet finns iaf att se här. Jag tänkte att jag själv skulle se det nån gång när jag är lite mer vaken, så man verkligen får med alla funderingar!

Inför litteraturseminariet ska min grupp reflektera över vissa frågor om kapitel 5, Den nya psykiatrin: exemplet ADHD av Thomas Brante. Frågorna att reflektera över är som följer:

1. Vad uppfattar du som kärnan/det vesäntliga i det författaren för fram?
2. Vad tycker du är svårt att förstå eller vad ställer du dig tveksam till?
3. Vad fångar din uppmärksamhet/ditt intresse speciellt när du läser?

Litteraturen ska granskas kritiskt med fokus på centrala begrepp och perspektiv i socialt arbete.

 

Brante lyfter fram hur psykiatrin har förändrats under åren. Detta visas tydligt i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorder (DSM) som ges ut av american Psychiatric Association. DSM är det som dominerar den kliniska och teoretiska verksamheten inom psykiatri i västvärlden, en samling med olika psykiatriska tillstånd.

 

DSM 1 och 2 är bygda på den dynamiska psykiatrins tankar (Freud och psykoanalysen), och de gör ingen tydlig skillnad på vad som anses normalt eller onormalt, sjukt eller friskt, man ser det som en skala där man är mer eller mindre normal, inte antingen eller. Diagnoserna ställs inte efter symtomen, utan man försöker hitta orsaken till symtomen istället, då samma symtom kan uppstå av olika bakomliggande anledningar.

 

I DSM 3 är hela det tankeättet förändrat, och man utgår istället från symtomen när man diagnosticerar. Man lägger mindre eller ingen vikt vid bakomliggande orsaker, och det finns tydliga gränser mellan vad som anses normalt och onormalt.

 

Det Brante vill göra är att diskutera (med en väldigt kritisk inställning mot) DSM och ADHD-diagnosen, som är den snabbast växande diagnosen under det senaste årtiondet. Han går också in på diagnosens historia och visar hur kriterierna har förändrats under åren, och har en del intressanta tankar om varför fler pojkar än flickor är diagnosticerade med ADHD.

 

Jag uppfattar det som om Brante framförallt vill föra fram teorier och anledningar till att diagnosen ADHD har utvecklats och blivit så utbredd. Man kan följa hur detta har skett i DSM, där det i DSM 2 fanns diagnosen Hyperkinetisk reaktion, med symtomen hyperaktivitet, ouppmärksamhet och rastlöshet. I DSM 3 ändrades namnet till ADD och ouppmärksamhet blev det tydligaste symtomet och diagnosen delades upp i två kategorier: ADD med hyperaktivitet och ADD utan hyperaktivitet. Det var i DSM 3-R som diagnosen fick sitt nuvarande namn ADHD, och nu kunde man vara hyperaktiv och impulsiv, men inte ouppmärksam, men ändå få diagnosen. Alla kombinationer av opppmärksamhet och/eller impulsivitet och/eller hyperaktivitet kunde ge en ADHD-diagnos, och därmed ökade mängden diagnosticerade barn med över 50%. I DSM 4 kan även vuxna få diagnosen, och det är möjligt att fungera på arbetsplatsen men inte i hemmet och då få diagnosen.

 

Han för också fram att läkemedelsindustrin har en stor del i diagnosen. Ritalina är huvudpreparatet för ADHD, åldern för att börja medicineras har sänkts, och åldersribban för när man kan få ADHD har höjts, därmed säljs mer läkemedel och läkemedelsföretagen tjänar mer pengar. De tjänar därför på massmedias rapporter om diagnoser som gör att många människor känner igen sig och söker hjälp, och får medicinen utskriven.

 

Angående uvecklingen av diagnosen ur ett genusperspektiv så han många kvinnliga läkare reagerat på att det är fler pojkar än flickor som har fått diagnosen. De hävdar att kriterierna för ADHD är typiskt manliga, då flickor sällan är hyperaktiva, och tycker därför att kriterierna för flickor borde vara annorlunda.

 

Det finns dessutom en rad sociala förklaringar till att diagnosen har blivit så stor:

1. Biologiska förklaringars ökade popularitet: Genetiska och biologiska förklaringar har blivit mer populära, då man har gett hopp om snabba och enkla lösningar på denna typ av problem i framtiden.
2. Aktiva läkemedelsföretag: Som tidigare nämnts, läkemedelsindustrin som tjänar pengar på detta.
3. Familj och skola: Om det är biologiska orsaker behöver varken skolan eller familjen ta något ansvar eller känna någon skuld, man får istället finansiellt stöd.

Detta var bara några av alla de möjliga förklaringar som tas upp i boken, men det visar ändå tydligt att det finns många som har olika vinning i en ADHD-diagnos. I boken påvisas dessutom tydligt hur stor roll läkemedelsindustrin har, genom att själva skriva vetenskapliga artiklar och sedan erbjuda forskare att stå som författare i publikationer, då en forskare som är för medicinering står högre i rang än om läkemedelsföretaget är för det.

 

Jag är tveksam till om DSM verkligen är ett bra hjälpmedel till att fastställa just ADHD. Kan man verkligen bara se på symtomen och säga att "du är hyperaktiv och ouppmärksam, du har ADHD"? Är det inte bättre att kombinera den dynamiska psykiatrin med den nya psykiatrin, hitta symtomen men samtidigt faktiskt ta reda på om det kan ligga någonting bakom det? Är det verkligen bättre att bara fastställa en ADHD-diagnos och börja medicinera, istället för att gå in på djupet och ta reda på om det finns något som har orsakat problemen? Kan det inte vara så att en otrygg hemmiljö, pedagokiken eller miljön i skolan, eller kanske till och med något så enkelt som fel kost kan påverka och trigga fram hyperaktivitet och ouppmärksamhet?

 

Det vet man ju själv, med en lärare man inte finner pedagogisk tappar man intresset och uppmärksamheten, har man det lite jobbigt hemma så är man mindre uppmärksam, och ett barn som får alldeles för mycket socker i sig blir lätt hyperaktivt. Men nej, då skulle det ju vara någons fel, och så kan man ju inte ha det, eller?

Här kommer lite reflektioner inför ett litteraturseminarium vi har på onsdag, utifrån boken Diagnosens makt av Gunilla Hallerstedt (red.).

 

Kan det vara så att inskrivning i särskolan ökar på grund av att samhället vill kategorisera och hålla ordning? Är det egentligen så att skolans brister leder till koncentrations- och inlärningssvårigheter, och att man istället för att erkänna detta lägger skulden på individen för att få ökade resurser?

 

Kan det också vara så att diagnoser är ett snabbt och effektivt sätt att spara pengar för samhället? Om ett barn har inlärnings- och koncentrationssvårigheter, hur ofta frågar man barnet vad det kan bero på? Diskuteras det någonsin om problemen kan bero på situationen i klassrummen, pedagokiken, elevens familjesituation eller läraren? Istället för att lyssna på vad barnet tycker och tänker om svårigheterna så är det mycket enklare att försöka sätta en diagnos, då lägger man problemet på individen istället och skolan/samhäller behöver inte fundera på om det är något som brister i undervisningen och deras resurser.

 

En aspekt som tas upp i boken är att man kan komma att låta diagnosen bli ens identitet, och vad finns det egentligen för risker med detta? Är det verkligen bättre att låta diagnosen vara ens identitet, istället för att skapa sig en egen?

 

Det här var lite snabba reflektioner kring första kapitlet som är en introduktion till boken, nu ska jag ta tag i att läsa igenom hela och sen sätta mig och reflektera kring femte kapitlet som heter Den nya psykiatrin: Exemplet ADHD. Det kommer bli ett tydligare inlägg med reflektioner utifrån givna frågor till litteraturseminariet.

 

Jag vet inte om någon läser bloggen än, eller om någon kommer göra det heller, men det är inte det som är det viktiga. Det är helt enkelt bara meningen att den ska vara som en hjälp för mig i min utbildning, ett sätt att få tankar och funderingar nerskrivet och för att jag ska kunna gå tillbaka och kunna ha hjälp av detta i kommande tentor. Kommentarer och egna reflektioner mottas gärna!