Being Erica

Wihoo, idag smäller det! Gå på mässan och kolla massa trevligheter, och jag SKA få tummen ur och boka min tatuering!

 

Vi hörs kanske ikväll, nu ska jag tvätta, sen systemet, sen MELTDOOOOOWN!!!!! :D

Jag har gått och blivit en såndäringa Iphone-människa jag med. Om jag lär mig hur, så kanske jag kan blogga från den med! Då kan det kanske bli lite bättre och roligare uppdatering här, med lite fler bilder... Så: Någon som vet hur man bloggar från Iphone här? Går det?

Nyvaken och nyduschad, strax dags för kaffe och frukost innan man ger sig av till skolan för ett gruppmöte och en föreläsning. Däremellan hoppas jag på att kanske hinna förbi Amigo Ink och prata lite med dom. Vi får se vi får se... Har ju redan ett bra erbjudande, men vill kolla lite fler prisförslag och få lite mer tips och idéer. Men i princip är allt klart och bestämt. Bara tiden som ska fixas. Whoop whoop.

 

Dags att sätta fart!

Klicka på länken, bli medlemmar och följ instruktionerna så får ni gratis spotify premium och slipper all jäkla reklam!

 

http://www.streaminvite.com/ref/46269

 

Efter mycket om och men är nu äntligen tentan i kursen Vård i relation till psykisk ohälsa KLAR!!!! Tog lite längre tid än planerat att skriva klart det sista idag, då man har haft en gnällig och sällskapssjuk hund i knät ungefär hela tiden, men nu är det gjort. Med gott om tid kvar till deadline dessutom, ska inte vara inne förrän på fredag egentligen, så jag hinner gå igenom den ordentligt några gånger till och se om det är nåt som ska ändras.

 

Detta firas med ett välförtjänt glas vin till maten sen, och imorgon kommer syster hit och kollar hur vi har det. Ska bli trevligt! Längesen vi träffades nu...

 

Nu ska jag sätta igång med lite städning och så här hemma, Niklas kommer snart tillbaka från Falköping, och i helgen kommer kanske Clara hit och sover här under Tattoo Meltdown! Och så kommer kanske Bardh och hälsar på, wiho! Jag saknar Falköpingsmänniskor. Falköpingsmänniskor borde komma hit och hälsa på snart. DO IT DO IT DO IT!

Dåligt bloggat idag med, men jag känner att jag behöver försöka fokusera på att skriva tenta istället för att blogga eller reflektera över dokumentären Berny Blue. Framförallt behövet jag hitta motivationen, den är inte på topp just nu, men det kommer nog snart!

Eftersom Barney för ett tag sen tuggade sönder sladden till min kameraladdare och den är helt urladdad, så kan jag inte ta några bilder längre. Och en blogg utan bilder är ju jättetråkigt! Även om jag inte bloggar sådär jätteofta eller om så viktiga saker, så är det ju ändå kul att kunna ta kort på vad som händer i vardagen, och framförallt visa hur stor Barney har blivit! Och bilder på nya lägenheten hade vart kul att få upp. Och än är det ingen som har sett hur jag har klippt mig. Och ja, jag saknar min kamera helt enkelt!

 

Dennis M har en tävling på sin blogg, HÄR, och ja, jag vill gärna vinna.

 

Och med tanke på hur kasst det har vart med bilder det senaste får ni väl få en gammal bild igen då...

 

Från Johan och Kristinas halloweenfest, jag försökte likna en zombie.

Ungefär för första gången sen vi flyttade till Trollhättan har jag nu äntligen lite egentid! Han är iväg och kollar in skatehallen, så jag har två timmar heeeeelt för mig själv! Med Barney också då förstås. Känns toppen, jag har faktiskt saknat att kunna få vara lite ensam ibland. Bara en liten stund då och då, det behövs! Speciellt nu när jag inte har vart i skolan den här veckan, då blir det ännu mer tydligt att man inte får nån tid för sig själv.

 

Nu ska jag njuta av tiden och se på Berny Pålssons dokumentärfilm, kan bli riktigt intressant! Jag hoppas den är intressant iaf, i så fall återkommer jag antagligen med reflektioner.

Kvällen igår bestod av lite vin och Guitar Hero, sen har Niklas hittat nåt språkprogram på datorn, där man i princip ska kunna läsa en språkkurs virtuellt. Jag fick fräschat upp mina kunskaper i spanska lite, det var riktigt kul! Kom ihåg en hel del, hade glömt en del, och mycket man trodde att man hade glömt kom tillbaka!

 

Provade även lite franska, det var kul det med! Bara väldigt lätta grunder, men en del fastnade trots att jag aldrig har kunnat ett ord franska innan! Och en hel del skratt blev det med, vilket jäkla uttal fransmännen har! ön öm.... Eller Un Homme som det stavas egentligen. Tror jag. Jag gick liksom aldrig in på stavningen igår, men "en man" uttalas iaf typ " ön öm" låter det som!

 

Men så hade man ju druckit lite vin igår med, så uttalet kanske var helt åt helvete nu.

Jag vet att jag kanske borde skriva lite mer och lite oftare än jag har gjort dom senaste dagarna, men det har helt enkelt inte funnits nån energi till det. Illamåendet har hållt i sig och jag har legat totalt utslagen. Men det är inget att klaga på nu, jag börjar må bättre och hoppas på att vara igång för fullt nästa vecka igen!

 

Då är jag även tillbaka i skolan, så det kommer finnas mycket mer intressant att skriva om än att bara rabbla upp vilka filmer jag har sett under dagen (The Crazies är för övrigt en mycket bra film) eller att klaga på att jag mår dåligt. Så ja, det får vara tyst i bloggen tills nåt intressant dyker upp, vilket förhoppningsvis blir rätt snart!

 

Min karl är duktig och är iväg och köper vin just nu, lite fredagsmys på gång.

Det blev ingen mer uppdatering igår, eftersom jag inte kom iväg till skolan. Eller, iväg kom jag men jag kom inte fram. Hann inte långt innan illamåendet tog över så åjag trodde jag skulle spy. Så det var bara att vända och gå hem igen. Hann med 4 filmer och några avsnitt av Nip/Tuck, få förstår ni hur utslagen jag var.

 

Ingen skola idag heller, illamåendet är tillbaka. Försöka ta det lugnt, se klart på Natural Born Killers som jag inte orkade se slutet på igår (förresten, vad fan var dom höga på när den gjordes!?) och sen ta det ännu mer lugnt. Hade en del tankar om ovan  nämnda film med, dom kanske dyker upp när jag sett klart den.

 

Ha en bra dag alla!

Iväg till skolan för kommunikationsövningar och reflektioner kring etiska dilemman i samtalet. Får väl se om det kan vara nåt intressant, i så fall dyker det upp här på bloggen när jag kommer hem!

Han hade som väntat ingen aning om vad det var för dag idag. Men men, sån är väl han. När jag påpekade gick han bort till Coop och köpte choklad, och nu ska vi väl snart se en film. Woho, vilket firande jämfört med alla som går ut och käkar romantisk middag eller hittar på roliga saker.

 

Jag förväntar mig inte mycket, det här är ju egentligen inget för mig, men nåt litet hade vart kul ändå, bara en liten gest som visade att han kom ihåg och att han tänker på mig.

 

Nåja, det blev en tur till hundgården med Barney iaf, alltid nåt. Nåt som var svinkallt. Men han var glad och sprang omkring och busade och hade sig! Börjar lyssna liiiiite liiiite bättre på inkallning nu iaf!

 

Näe, om jag skulle ta och försöka få sett den där filmen så jag får sova snart. Mycket bättre blir nog inte den här jäkla överdrivna dagen.

Alla hjärtans dag idag. Kan man gissa att Niklas glömmer bort det totalt? Har ju ingen förhoppning om att han kommer göra nåt speciellt idag. Lite tråkigt, ibland önskar jag att han skulle vara lite mer romantisk och överraskande, men han kommer väl sitta vid datorn ungefär hela dagen ändå...

Såg nyss ett väldigt intressant avsnitt av ovanstående serie, passade bra in på mycket som utbildningen handlar om och man fick en del reflektioner.

 

En schizofren man kidnappar och våldtar en ung flicka. Han var vid våldtäkten inte medveten om att det var han som gjorde det, utan det var en av hans andra personligheter. Personligheterna har uppkommit efter att han som 17-åring såg sin yngre syster våldtas av en grupp killar.

 

Många intressanta vinklar lyfts fram i avsnittet. Han kan dels åtalas i en stat med dödsstraff, dels i en där dom inte har dödsstraff. Man vill få honom dömd till rättspsykiatrisk vård, något som inte hade skett i staten med dödsstraff. Då han får rätt mediciner blir han klarare och minns vad han har gjort, och han själv vill hellre dömas i staten med dödsstraff, hellre dör han än att leva med vetskapen om vad han gjort. Bör man ha rätt att välja att bli dömd där man garanterat kommer möta döden? Om en sådan önskan blir beviljad, kan det då liknas med dödshjälp?

 

Jag hade väldigt mycket fler funderingar medan jag tittade, men det var så många intryck och funderingar att ta in så här på kvällen så inlägget blev inte så intressant som jag hade hoppats på. Avsnittet finns iaf att se här. Jag tänkte att jag själv skulle se det nån gång när jag är lite mer vaken, så man verkligen får med alla funderingar!

 

Jag kommer ihåg när Moa hade köpt en systemkamera och vi åkte ut till havet. Jag, Camilla och Linnea lekte modeller. Här är en av bilderna jag verkligen gillar!

Jag minns när jag var liten, och hela familjen brukade åka upp till riksgränsen och åka skidor med morfar varje år på påsklovet. Det var kallt och det var snöigt och det var alltid jättemysigt!

 

Kommer det vara kallt och snö vid påsk här i Trollhättan i år? Det känns nästan som det. Är inte våren på gång snart!?

Inför litteraturseminariet ska min grupp reflektera över vissa frågor om kapitel 5, Den nya psykiatrin: exemplet ADHD av Thomas Brante. Frågorna att reflektera över är som följer:

1. Vad uppfattar du som kärnan/det vesäntliga i det författaren för fram?
2. Vad tycker du är svårt att förstå eller vad ställer du dig tveksam till?
3. Vad fångar din uppmärksamhet/ditt intresse speciellt när du läser?

Litteraturen ska granskas kritiskt med fokus på centrala begrepp och perspektiv i socialt arbete.

 

Brante lyfter fram hur psykiatrin har förändrats under åren. Detta visas tydligt i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorder (DSM) som ges ut av american Psychiatric Association. DSM är det som dominerar den kliniska och teoretiska verksamheten inom psykiatri i västvärlden, en samling med olika psykiatriska tillstånd.

 

DSM 1 och 2 är bygda på den dynamiska psykiatrins tankar (Freud och psykoanalysen), och de gör ingen tydlig skillnad på vad som anses normalt eller onormalt, sjukt eller friskt, man ser det som en skala där man är mer eller mindre normal, inte antingen eller. Diagnoserna ställs inte efter symtomen, utan man försöker hitta orsaken till symtomen istället, då samma symtom kan uppstå av olika bakomliggande anledningar.

 

I DSM 3 är hela det tankeättet förändrat, och man utgår istället från symtomen när man diagnosticerar. Man lägger mindre eller ingen vikt vid bakomliggande orsaker, och det finns tydliga gränser mellan vad som anses normalt och onormalt.

 

Det Brante vill göra är att diskutera (med en väldigt kritisk inställning mot) DSM och ADHD-diagnosen, som är den snabbast växande diagnosen under det senaste årtiondet. Han går också in på diagnosens historia och visar hur kriterierna har förändrats under åren, och har en del intressanta tankar om varför fler pojkar än flickor är diagnosticerade med ADHD.

 

Jag uppfattar det som om Brante framförallt vill föra fram teorier och anledningar till att diagnosen ADHD har utvecklats och blivit så utbredd. Man kan följa hur detta har skett i DSM, där det i DSM 2 fanns diagnosen Hyperkinetisk reaktion, med symtomen hyperaktivitet, ouppmärksamhet och rastlöshet. I DSM 3 ändrades namnet till ADD och ouppmärksamhet blev det tydligaste symtomet och diagnosen delades upp i två kategorier: ADD med hyperaktivitet och ADD utan hyperaktivitet. Det var i DSM 3-R som diagnosen fick sitt nuvarande namn ADHD, och nu kunde man vara hyperaktiv och impulsiv, men inte ouppmärksam, men ändå få diagnosen. Alla kombinationer av opppmärksamhet och/eller impulsivitet och/eller hyperaktivitet kunde ge en ADHD-diagnos, och därmed ökade mängden diagnosticerade barn med över 50%. I DSM 4 kan även vuxna få diagnosen, och det är möjligt att fungera på arbetsplatsen men inte i hemmet och då få diagnosen.

 

Han för också fram att läkemedelsindustrin har en stor del i diagnosen. Ritalina är huvudpreparatet för ADHD, åldern för att börja medicineras har sänkts, och åldersribban för när man kan få ADHD har höjts, därmed säljs mer läkemedel och läkemedelsföretagen tjänar mer pengar. De tjänar därför på massmedias rapporter om diagnoser som gör att många människor känner igen sig och söker hjälp, och får medicinen utskriven.

 

Angående uvecklingen av diagnosen ur ett genusperspektiv så han många kvinnliga läkare reagerat på att det är fler pojkar än flickor som har fått diagnosen. De hävdar att kriterierna för ADHD är typiskt manliga, då flickor sällan är hyperaktiva, och tycker därför att kriterierna för flickor borde vara annorlunda.

 

Det finns dessutom en rad sociala förklaringar till att diagnosen har blivit så stor:

1. Biologiska förklaringars ökade popularitet: Genetiska och biologiska förklaringar har blivit mer populära, då man har gett hopp om snabba och enkla lösningar på denna typ av problem i framtiden.
2. Aktiva läkemedelsföretag: Som tidigare nämnts, läkemedelsindustrin som tjänar pengar på detta.
3. Familj och skola: Om det är biologiska orsaker behöver varken skolan eller familjen ta något ansvar eller känna någon skuld, man får istället finansiellt stöd.

Detta var bara några av alla de möjliga förklaringar som tas upp i boken, men det visar ändå tydligt att det finns många som har olika vinning i en ADHD-diagnos. I boken påvisas dessutom tydligt hur stor roll läkemedelsindustrin har, genom att själva skriva vetenskapliga artiklar och sedan erbjuda forskare att stå som författare i publikationer, då en forskare som är för medicinering står högre i rang än om läkemedelsföretaget är för det.

 

Jag är tveksam till om DSM verkligen är ett bra hjälpmedel till att fastställa just ADHD. Kan man verkligen bara se på symtomen och säga att "du är hyperaktiv och ouppmärksam, du har ADHD"? Är det inte bättre att kombinera den dynamiska psykiatrin med den nya psykiatrin, hitta symtomen men samtidigt faktiskt ta reda på om det kan ligga någonting bakom det? Är det verkligen bättre att bara fastställa en ADHD-diagnos och börja medicinera, istället för att gå in på djupet och ta reda på om det finns något som har orsakat problemen? Kan det inte vara så att en otrygg hemmiljö, pedagokiken eller miljön i skolan, eller kanske till och med något så enkelt som fel kost kan påverka och trigga fram hyperaktivitet och ouppmärksamhet?

 

Det vet man ju själv, med en lärare man inte finner pedagogisk tappar man intresset och uppmärksamheten, har man det lite jobbigt hemma så är man mindre uppmärksam, och ett barn som får alldeles för mycket socker i sig blir lätt hyperaktivt. Men nej, då skulle det ju vara någons fel, och så kan man ju inte ha det, eller?

Här kommer lite reflektioner inför ett litteraturseminarium vi har på onsdag, utifrån boken Diagnosens makt av Gunilla Hallerstedt (red.).

 

Kan det vara så att inskrivning i särskolan ökar på grund av att samhället vill kategorisera och hålla ordning? Är det egentligen så att skolans brister leder till koncentrations- och inlärningssvårigheter, och att man istället för att erkänna detta lägger skulden på individen för att få ökade resurser?

 

Kan det också vara så att diagnoser är ett snabbt och effektivt sätt att spara pengar för samhället? Om ett barn har inlärnings- och koncentrationssvårigheter, hur ofta frågar man barnet vad det kan bero på? Diskuteras det någonsin om problemen kan bero på situationen i klassrummen, pedagokiken, elevens familjesituation eller läraren? Istället för att lyssna på vad barnet tycker och tänker om svårigheterna så är det mycket enklare att försöka sätta en diagnos, då lägger man problemet på individen istället och skolan/samhäller behöver inte fundera på om det är något som brister i undervisningen och deras resurser.

 

En aspekt som tas upp i boken är att man kan komma att låta diagnosen bli ens identitet, och vad finns det egentligen för risker med detta? Är det verkligen bättre att låta diagnosen vara ens identitet, istället för att skapa sig en egen?

 

Det här var lite snabba reflektioner kring första kapitlet som är en introduktion till boken, nu ska jag ta tag i att läsa igenom hela och sen sätta mig och reflektera kring femte kapitlet som heter Den nya psykiatrin: Exemplet ADHD. Det kommer bli ett tydligare inlägg med reflektioner utifrån givna frågor till litteraturseminariet.

 

Jag vet inte om någon läser bloggen än, eller om någon kommer göra det heller, men det är inte det som är det viktiga. Det är helt enkelt bara meningen att den ska vara som en hjälp för mig i min utbildning, ett sätt att få tankar och funderingar nerskrivet och för att jag ska kunna gå tillbaka och kunna ha hjälp av detta i kommande tentor. Kommentarer och egna reflektioner mottas gärna!

Då var det på´t igen då! En blogg till stor del om mitt liv som högskolestudent, hundägare och sambo!

 

Jag läser Socialpsykiatri på Högskolan Väst i Trollhättan, därför kan det här komma att bli som en slags reflektinsbok på nätet, med reflektioner från föreläsningar, kurslitteratur och annat pluggrelaterat.

 

Eftersom hunden, Barney, är en stor del av mitt liv kommer det även skrivas en del om honom, vad vi hittar på och hans framsteg. Eller också skriver jag bara allmänt pladder om vad jag tycker och känner för tillfället.

 

Ni får fortsätta läsa och se vad det blir av det helt enkelt!

 

En bild på Barney och mig, när han fortfarande var liten och knähund!

Knähund är han förresten fortfarande, han är bara mycket större nu...